Den korta versionen. Sånger om livet med ALLT vad det är, för mig.

 

Långa versionen. Det började med att jag skrev ner och skrev ut texterna till mina sånger, för en aldrig inträffande konsert, med målet att få en ”överblick”. Känna på dem. Se dem samlade på köksbordet. Jag insåg att hela mitt liv låg där. Fram till idag. Jag insåg också att musiken till texterna i många fall var överflödig och i andra väldigt nödvändig.

​

Jag har alltid försökt förstå mig själv. Försökt känna vad jag känner. Vet inte när den förmågan försvann? Vem jag är, hur jag vill vara, ”vad fan håller jag på med och spelar det någon roll”? Någonstans mellan val av Pampers eller Libero-blöjor, arrangörers ”upp på scenen”, ”kör lite drag”- uppmaningar och publikens, ”få oss att skratta”, få oss att må bra”-vädjan, försvann den kanske?