Om Pappersbåtar
Den korta versionen. Sånger om livet med ALLT vad det är, för mig.
Långa versionen. Det började med att jag skrev ner och skrev ut texterna till mina sånger, för en aldrig inträffande konsert, med målet att få en ”överblick”. Känna på dem. Se dem samlade på köksbordet. Jag insåg att hela mitt liv låg där. Fram till idag. Jag insåg också att musiken till texterna i många fall var överflödig och i andra väldigt nödvändig.
Jag har alltid försökt förstå mig själv. Försökt känna vad jag känner. Vet inte när den förmågan försvann? Vem jag är, hur jag vill vara, ”vad fan håller jag på med och spelar det någon roll”? Någonstans mellan val av Pampers eller Libero-blöjor, arrangörers ”upp på scenen”, ”kör lite drag”- uppmaningar och publikens, ”få oss att skratta”, få oss att må bra”-vädjan, försvann den kanske?
Sen har det bara rullat på. Jag är inte missnöjd. Det är bara det att livet, har levt mig. Livet har drabbat mig. Som om att sitta i sin egen segelbåt men någon annan står vid rodret och bestämmer kurs.
​
Med hela mitt liv på köksbordet, såg jag plötsligt ”mitt jag” lite mer tydligt.
I alla fall ”hur och vad jag har varit” och uppenbarligen ”vad jag har gjort”. Jag vet dock, i många, kanske i de flesta fall, fortfarande inte riktigt varför.
Jag samlade ihop dikter och tankar som jag hittade i nya och gamla anteckningsblock och lade till dem i köksbordshögen. Lite fotografier och målningar som jag har gjort lade jag till handlingarna likaså. Allt tillsammans, i en, för första gången, ordnat kaos, har kastat ett uns ljus över min efterlängtade självuppfattning. Ett uns ljus över mitt mörker.
En drivkraft har varit mina barn. Kärleken till dem och ångesten. Rädslan att i sinom tid överge dem. Samtidigt som jag stundom hatat att vara Pappa, när jag har trott att det var faderskapets fel att jag inte ”fick något gjort”. När det är och alltid har varit tvärtom. Döden, som har varit så närvarande, har på ett sätt lamslagit mig och samtidigt sporrat mig. Tiden, eller rättare sagt, vad jag gör med den, har blivit mer uppenbar. Den tar slut. Enligt mig har vi bara kärleken. Som vi ger. Som vi får. Tid med våra kära, oss själva. Roliga minnen som vi kan leva på. Tråkiga minnen som vi kan växa med. Tid i sig betyder ingenting. Vad vi gör med den betyder någonting. Kärleken har också varit en drivkraft, motkraft. Jag har i ett skede av mitt liv jagat den så notoriskt att jag hittat den överallt. Den har inte alltid varit verklig. Den har funnits i min längtan. Ändå har det varit skönt att känna den. Kärleken. Men om den ändå inte är ”verklig” vad är det då för mening? För poesin? Kanske. Hittar man den på riktigt någon gång är det väl den enda man har? Eller? Man växer ifrån varandra. Växer ihop med varandra. Eller helt enkelt inser att man på inga sätt passar ihop. Kärlek. Längtan efter kärlek.
Världen. Vi lär oss av historien att vi lär oss ingenting. Världsansvaret som läggs på oss.
Det räcker inte att vi väljer ledare. Det kanske det aldrig gjort. På den nivån verkar det som att man gör samma på alla nivåer. Tänker på sig själv. Tänker på sig själv i ett extremt kort perspektiv. Vi är så körda.
Men jag vill inte tappa hoppet… Måleriet och fotograferandet har varit en själslig ventil. Min uppfattning är att jag varken kan måla eller ta intressanta bilder och har aldrig haft några ambitioner med det. Det har varit prestationsfritt. Därför har det heller inte blivit så dåligt. Det är PappersBåtar. Håll ögon och öron redo. Nu kommer musiken ut. Sakta och säkert. Poesin och tavlorna likaså. I en bok med samma namn.
Vi ses och hörs!
Ricardo Ausin
